Idag kör två skiftet igång på vår avdelning på jobbet. Och delar av vår "jobb familj" har splittrats en del har fått gå hem och de med fast anställning har blivit förflyttade. Känns dystert på något vis. Dem som gjorde mina dagar på jobbet Rami och "Ticksman" Jonathan är så otroligt mycket saknade. Men självklart finns det kvar många bra stjärnor oxå. Denna fina lapp låg i fika rummet häromdagen: Tror parentesen betyder tvärtom om man får skryta lite ; ):

Sen till det ännu mer tråkiga eller sjuka om man ska vara ärlig: Jag har ju under ett års tid fått byta skift gång 7 gånger: Från 3 skift till 5 skift till dagtid till 2 skift till 3 skift till 5 skift till 4 skift och nu till 2 skift. Detta har tagit på krafterna då man har barn varannan vecka, då dem har blivit påverkade av dessa förändringar och även Ted barnens pappa som har fått ställa om sig och ställa upp och även hans sambo Madde har ju blivit påverkad. Dem är helt fantastiska som ställer om sig så pass ofta. Men dem har varit otroligt trötta på det då barnen blir oroliga och det blir ingen rutin och trygghet som är otroligt viktigt för barn. Dem har varit mindre hos mig pga mina arbetstider förmiddag, eftermiddag och natt. Det finns ingen barnomsorg dessa tider. Men som tur är har jag haft dem min fri vecka, och då har jag kunnat ägna hela lediga dagar med dem. Så i slutändan ( i timmar) träffar jag dem lika mycket som deras pappa (om inte mer), eftersom dem är på dagis och fritids stora delen av vardagarna hos honom. Så 5 skift har ju funkat. Men barnen har varit mer oroliga eftersom det inte blir samma dagar man byter och det är inte lika många "dagar" som dem är hos mamma som hos pappa. Det här med LIKA är otroligt viktigt för barn när dem lever som skilsmässobarn. Men iaf nu när vi går över till 2 skift så har inte jag möjlighet till barnomsorg, då jag den ena veckan jobbar eftermiddag 14-22, då ska barnen vara hos Ted och den andra veckan jobbar jag 6-14, det är 3 mil till min arbetsplats och jag åker då 5.20 till jobbet. Det innebär att jag måste lämna barnen på dagis innan 05.00. Men oj, då finns inget dagis som är öppet. Detta har jag framfört till min arbetsgivare, om det finns möjlighet att få jobba 7-15 för att kunna lämna barnen vid 06.00 då dagis öppnar. Jag har sagt att jag inte kan träffa mina barn om detta inte går att genomföra. Att jag skulle jobba 7-15 drabbar ingen då jag förmiddagarna jobbar ensam vi en bal. Till svar får jag då att vi kan inte särbehandla dem anställda, byter vi tid på dig så kommer alla vilja jobba olika tider. Ja men sitter alla i denna situation att man INTE kan träffa sin barn? Jag tror inte dem förstår min situation, eller så hör dem inte eller så har dem ingen som helst empati. För det jag säger är att jag inte kan träffa mina barn, inte att jag är morgontrött eller att jag inte kan lämna min hund ensam hemma. Utan det jag säger är att jag har två barn, två pojkar Felix 5 och Alexander 9 år, som jag inte kan träffa om ni inte kan försöka lyssna på mitt förslag som är helt genomförbart som inte drabbar produktion eller lönsamhet på något vis. MEN däremot hjälper en av era anställda att kunna kombinera föräldraskap och arbete!!!!! Ligger inte det i företagets intresse att se till så att sin personal mår bra, för enligt er hemsida så står det att personalens välmående är viktig. Är det så svårt att fatta att om man mår bra så presterar man bättre som anställd oxå, allt går hand i hand. Att ge ett svar som för mig är på dagis nivå " om du får byta tid vill alla göra det" är en sån kränkande mening i det sammanhang det handlar om!!!!! Att man är trött, nedstämd och helt tom är inte alls viktigt för företaget då? Att man mår så dåligt att man visa dagar inte orkar gå till jobbet, utan bara sitter hemma och gråter????? Men det ännu mer sjuka är att går man till facket får man bara svaret: Ja tyvärr kan en arbetsgivare göra så här. Vad betalar man facket för då, är inte det i såna här situationer där man verkligen behöver hjälp. Hallå jag står utan barnomsorg och en arbetsgivare som står och säger du ska jobba så här oavsett om du har barnomsorg eller inte!!!!!!! Ska jag då lämna barnen själva hemma, skita i om dem klarar sig eller låta dem bo hos sin pappa heltid alltså överge dem för ett jobb eller bli arbetslös och inte ha råd med att leva??????