HootChili

Hej och förlåt för mitt dåliga skrivande de senaste månaderna.
Jag ska självklart bli bättre. :/

Lite gnällig idag, skyller på vädret. Ju mer min sambo presterar på sina tävlingar desto mer tränar han, desto mer "bantar han", desto mer försvinner han både fysiskt och psykiskt.

Desto mindre ser jag av honom, desto mindre familj och mys stunder. Så blandade känslor. Han är duktig och jag stöttar så mkt det går, han ska självklart ha ett intresse. Men när ska man sätta ner foten.

 

Detta är MITT liv oxå, han är en del av min vardag och mina/våra barns liv.

 

När övergår fritidsintresse till besatthet? När han äter träning, andas träning och skiter träning, när hus, familj och hem får rätta sig efter hans? När träningen är det enda projektet och familjen/kärleken något som bara är som inte behöver underhållas, skötas och vårdas och som behöver tid likväl som träningen. När jag inte längre gläds för de resultat han får för jag vet att det kommer innebära mindre tid för oss framöver.

När hans livsstil bara handlar om träning.

 

Att jag för tillfället oxå är mammaledig spelar förstås in. Man vill ju ha sällskap och familjetid när sambon kommer hem efter jobb, och även jag vill sköta mig själv.

 

Det är inte de två - tre timmar han lägger varje dag på springandet som är värst det är när han väl är hemma men endast sitter med mobilen och läser löpares bloggar och pratar löpning. Och en annan säger oj nu har våran 7 månaders bebis fått en tand. Söker en familjefar en sambo inte en som har ett enmans företag!!!!!

 

Där familjen går först inte träningen.

 

I den här familjen råder det uppdelning må jag säga. OBS denna lista är endast min känsla och mitt tycke.

 

Tomas prioteringar i vardagen:

* Löpning

* Melvin

* Jobb

* Vincent

* Jag

* Mina barn

 

Jag är inte gnällig känner jag nu jag är rent av förbannad på att jag just nu inte lever det liv vi är värda att leva. Jag vill ha mer mys

jag vill ha mer träning tillsammans

jag vill ta kvälls promenader ihop

jag vill oxå bli uppskattad

jag kan stötta Tomas om jag känner att vi är viktigare än träningen

 

Tror inte träningen är själva problemet utan att jag har fått en känsla av ensamhet i tvåsamheten, eftersom jag har en sambo som åker iväg på träningar och är kreativ och livfull när det handlar om löpning, men jag får inte det i vårt samboliv. Aldrig några förslag på gemensamma aktiviteter. Så är jag inte den som vårdar kärleken med lite gemensam tid så kommer det att dö ut.