HootChili

Jag har fått tabletter för att det verkar som om jag har PMSD som det idag heter. Har hormonspiral och blir väldigt deppig och irriterad av den två veckor innan mens. Jag har skrivit dagbok och sett ett mönster. Har inte hämtat ut dessa tabletter ännu som heter Permalex, vågar inte redigt. Tabletter av alla former är det värsta jag vet. Men tror nog att det är min väg till att få ett inre lugn.
Till på köpet så är just nu familjelivet inte på topp. Känner mig ensam. Som jag skrev i tidigare inlägg så väljer Tomas träning och tävling före familjelivet. Och missförstå mig rätt, jag unnar honom att lägga tid på det, MEN när han inte är delaktig eller 100 procent närvaro i familjelivet, hus, hem och barn mm så blir träning och tävling ett problem och vi känns faktiskt inte som en familj.

Till grejen hör det till att Tomas är uppvuxen i en familj där mor och far alltid skött sitt, en hemma fru till mamma och en egen företagare som pappa och han har aldrig sett varken bråk eller kärlek i hans uppväxt. De har bara varit och fungerat varken mer eller mindre.

Till skillnad från mig som sett båda delarna. Och absolut inte kan leva i ett förhållande som BARA ÄR. Jag som person älskar att ge men även att få uppskattning, små kärleks förklaringar då och då, saker att se fram emot tillsammans, mys och en massa vardagslyx.

Felet kan vara att han är för lite sån och jag är för mkt sån. Jag längtar efter uppskattning och kärleks upptåg. Medans han är nöjd om det bara flyter på: jobba, komma hem, äta, träna, tv, sova, jobba, komma hem, äta, träna, tv, sova......Ja och jag vill ha lite mer annorlunda dagar, det är inte mkt jag kräver, ge lr få en massage nån gång, film mys, promenad, picknick, ut och äta.......En liten lapp, ett litet sms, en liten gåva om det så bara är en godis bit....

Det är små saker som känns annorlunda med honom. Vi har barn ihop men äger inte huset tillsammans som vår gemensamma son växer upp i. Det står på mig. Det är jag som tar hand om el, värme, vatten, lån information. Ja han betalar självklart men inte mer. Det ligger mer ansvar i att bo i hus än att bara betala för sig......Jag som fixar ved mm. Jag fixar det mesta, självklart hjälper han till om jag ber honom, men det är inte han som tar det första ansvaret för saker inom familjen sånt får jag komma ihåg själv. Inget delat ansvar här inte......En sån sak som att det på hans tränings blogg fortfarande står att han bor i Vetlanda, stör mig nåt fruktansvärt, ja han springer för Vetlanda, men han bor fan inte där sedan 3 år tillbaka.......Det är likadant med barnen. Om vi någon gång krockar med aktiviteter så säger han bara, ja men mamma tar barnen. Han har alltid kunna slänga in sitt första barn där, aldrig behövt ta ansvar och fått stå över saker för att ta ansvar för sitt egna barn. Självklart är ju barnvakt helt normalt att få då och då, men hans son är i princip uppvuxen hos T:s mamma. Hans son har även eget rum hos dem, bara han, inte dem 4 andra barnbarnen.....??? Ja och eftersom hans mamma varit hemmafru i alla år så har hon alltid kunnat ställa upp, så så fort det kör ihop sig så är det svärmor som tar vårat ansvar om inte jag väljer att vara hemma från mitt för att det är så det fungerar. T:s första son var bara två månader första gången hans mamma var barnvakt, för de ansvarsfulla föräldrarna skulle på fest, 2 månader, hallå är det jag som är knäpp som tycker det är alldeles för tidigt? Att ens ställa upp på det????

 

Jo självklart har han helt underbara sidor oxå. Men har man blivit curlad som liten så tror jag man är bortskämd med att inte ta ansvar för nåt utan är van att andra gör.......Ja och eftersom jag klarar det så bra så varför inte. Jag är van vid att få ta ansvar och sköta det jag själv skaffat.......Och trött på att höra, ja men jag glömde eller jag måste tävla så Vincent får vara hos mamma........

EGNA BARN OCH ANDRAS UNGAR: EN ÖVERLEVNADSGUIDE FÖR BONUSFÖRÄLDRAR
Detta inlägg är inte det minsta av politisk karaktär, så vill du bara läsa mig när jag hytter med näven får du komma tillbaka lite senare.

När jag träffade min fästman träffade jag inte bara min själsfrände och människan jag innerligt (ja!) vill dela resten av livet med – jag träffade också hans barn. Jag är långt ifrån en allmänt barnkär person och hade någon frågat mig så sent som dagen innan han trillade in i mitt liv hade jag svurit på att jag aldrig någonsin skulle välja en man som redan hade barn. Men så råkade själsfränden ha barn. Två stycken till och med.

Och kärleken, ja den är ju som bekant blind i sin glimrande enfald så jag tänkte: ”Äsch, hur svårt kan det egentligen vara?” – och hoppade med berått mod rakt ned bland ostbågekladdigt fredagsmys, eviga syskonbråk och knepiga ex-relationer. Efter en tid hittade vi en större lägenhet där vi flyttade ihop och när ungefär en månad av familjeliv på riktigt hade passerat låg jag och grinade på sängen och pep att de-he-etta skulle a-ha-aaldrig någonsin gå-hå-hååå!

Jag är inte längre typen som vare sig räddhågset flyr eller placerar hela ansvaret för att lösa problem utanför mig själv, så efter att jag haft mitt snorhulkande sammanbrott satte jag och min fästman oss ned med papper och penna och utarbetade en handlingsplan. Vi identifierade öppet och ärligt alla problem, små som stora, och skrev ned konkreta idéer om hur vi skulle hantera dem. Detta förändrade allt. Det finns helt klart ett liv som bonusförälder innan krisplanen och ett liv efter den. Familjelivet innan var som att långsamt ätas levande av invånarna i en myrstack – familjelivet efter är både kul och givande och ibland faktiskt helt underbart!

Eftersom jag är en person som tror mycket på att dela med sig av sina erfarenheter till andra som kanske kan ha nytta av dem, har jag länge velat skriva något om hur jag gick ifrån att må så dåligt att jag nästan kräktes dagen innan barnen skulle komma – till att t.o.m. känna längtan efter dem när de inte är här.

Detta är vad jag har lärt mig hittills som bonusförälder:

1. Prata igenom ansvarsfördelningen

Om jag skulle gå tillbaka till den första tiden är detta det viktigaste råd jag skulle ge mig själv och min fästman. Hur mycket ansvar vill du som bonusförälder ta? Vill du ens kallas bonusförälder? I början var jag inte bekväm med att vara ”bonusmamma” och jag kallade mig själv ”bonusvuxen” istället när jag pratade om min roll i familjen.

Vill du hämta och lämna på dagis från början eller vill du kanske bara göra det i nödfall? Vill du engagera dig i fritidsaktiviteter? Vill du dela lika på tvätten eller bör din partner ta hand om barnens kläder? Vill du laga mat lika ofta under barnveckor? Jag kan inte nog framhäva hur viktigt det är att göra klart vilken ansvarsfördelning som gäller. Och jag kan inte heller nog trycka på hur viktigt det är att den som är ursprungsförälder visar stor förståelse och ödmjukhet inför bonusförälderns beslut i dessa frågor – jag har haft turen att välsignas med en fästman som redan från början såg det som självklart att jag skulle få utöka ansvaret i min egen takt.

Så skynda långsamt! Har du ingen som helst erfarenhet av barn sedan tidigare och inte heller någon större inre barnkärhet from scratch är det sannolikt en dålig idé att genast ta femtio procent av vuxenansvaret. Känns det som att det blivit för mycket med att packa skolväskor, läsa läxor och skjutsa till fotbollsträningar? Prata med din partner och ta ett steg tillbaka! Lusten och glädjen i att vara bonusförälder kan försvinna fortare än en avlöning om kraven blir för stora för snabbt. Tar ni det istället lugnt så kommer sannolikt viljan att engagera sig mer komma av sig själv – eller så gör den inte det, och det är också okej.

2. Ta plats i familjen

När ni bildar en helt ny familj är det inte bara du som bonusförälder som ska anpassa dig till din partner och dennes barn – detta gäller också tvärtom. Många känner att de kommer som främmande in i en redan existerande enhet och bara måste följa de rutiner och idéer som finns. Så är det inte! När en vuxen med barn möter ny vuxen bildas en ny familj. Den här nya familjen behöver tillsammans komma på sina rutiner och regler, och där har även bonusföräldern veto.

I vårt fall innebar detta t.ex. att vi ändrade kring hur det går till om ett barn vaknar på natten och inte kan sova. Innan brukade det barn som inte kunde sova komma och sova i min fästmans säng, men efter att detta skett några gånger när den sängen blivit vår gemensamma insåg jag att det inte skulle fungera. Jag var inte bekväm med att sova med barn som inte var mina och när de låg jämte mig fick jag knappt en blund på hela natten. Lösningen blev att min fästman nu går med barnen och sover hos dem istället om de vaknar av mardrömmar eller dylikt! Alla blev nöjda och alla får sova.

3. Försök inte vara någon du inte är

Jag är ingen lekfull person – jag är hon som kastade ut sina egna leksaker vid sju års ålder och ersatte dem med böcker. I början av min relation försökte jag vara en sådär rolig och busig lektant till vuxen, för att jag trodde att det var vad som krävdes av mig. Men det enda som hände var att jag mådde dåligt och började få kalla fötter om hela situationen att vara bonusförälder. Hjälp! Detta är inte vad jag vill!

Att krypa runt på golvet, leka kull och hjula omkring är helt enkelt inte min grej. Så fort jag erkände detta för mig själv kunde jag istället bli ett annat slags viktig vuxen för mina bonusbarn – den samtalande vuxna. Mitt äldsta bonusbarn började som ett resultat av detta mycket tidigt anförtro sig till mig med bryderier hon inte ville ta upp med sina föräldrar. Fyll den funktion du vill och kan fylla i dina bonusbarns liv, inte den du tror att du måste!

4. Gör lite som Jesus

Låt barnen komma till dig, det vill säga. Kanske är du en barnälskande och lekfull clown som bara längtar efter att kasta dig ner och börja köra runt med tågbanan? Grattis, då kommer du säkerligen bli en rätt populär vuxen ganska fort om dina bonusbarn är i de lägre åldrarna! Men låt ändå barnen närma sig dig, istället för tvärtom. Du är en helt ny och främmande människa som plötsligt blivit en del av dina bonusbarns liv – de behöver få tid på sig att smälta detta och välja hur och när de vill börja skapa sin egen relation till dig.

5. Måste man älska sina bonusbarn?

Nej, det måste man inte. Att inte genast känna blomstrande kärlek till bonusbarn är inte konstigare än att inte känna dylika känslor för grannens barn. Bonusbarn är inte att likställa med t. ex. efterlängtade adoptivbarn – du har inte planerat för och aktivt valt dina bonusbarn, utan de kom liksom så att säga ”på köpet” när du blev kär. Jag tycker otroligt mycket om mina bonusbarn idag – jag skulle nog till och med vilja kalla det för kärlek! Men detta är en kärlek som vuxit fram över tid och den är fortfarande av en betydligt bräckligare karaktär än de grundmurade känslor jag har för exempelvis min fästman.

Kanske kommer du att känna kärlek för dina bonusbarn efter ett tag, kanske kommer du att verkligen älska dem eller bara tycka om dem litegrann. Kanske kommer du inte tycka om dem alls. Oavsett om känslorna blir stora, små eller obefintliga måste du dock alltid respektera dina bonusbarn. De har valt dig lika lite som du valde dem, men du är vuxen och har ett ansvar att också bete dig som en sådan.

6. Och hur gör man egentligen med partnerns ex?

Har man tur blir man bästis och bundis med sin partners ex och allt fungerar fantastiskt från första början. Har man mindre tur kan det uppstå slitningar som i allra värsta fall blir så allvarliga att det behövs hjälp utifrån för att hantera dem. Har man lite lagom tur och otur hamnar man någonstans där emellan – man älskar inte varandra men ingen försöker åtminstone aktivt sabotera för den andra. Så har det varit i mitt fall. Min personliga erfarenhet är att om varken man själv eller partnern kommer sådär My Little Pony-bra överens med ex:et är det viktigt att sätta tydliga gränser.

Du har bildat en ny familj med din partner och de barn din partner fått tillsammans med sitt ex. Att barnen är hälften ex:ets innebär dock inte att den här nya familjen är hälften ex:ets. Var tillsammans med din partner tydlig med var gränserna går – det är t.ex. inte okej för partnerns ex att gå in i er bostad utan lov eller att oombedd lägga sig i era privata angelägenheter. Kommunicera detta så tydligt att inga missförstånd kan uppstå!

I övrigt kan jag bara tipsa om att minimera kontakten er emellan om det inte fungerar kemi-mässigt. Och allra viktigast: Prata aldrig någonsin illa om din partners ex framför dina bonusbarn! Och med aldrig menar jag verkligen a l d r i g. Det är fullkomligt oförlåtligt att som vuxen låta sina egna antipatier gå ut över barn som älskar sin mamma eller pappa. När bonusbarnen kommer hem och berättar om allt spännande den andra föräldern gjort och du egentligen helst vill stoppa fingrarna i halsen och himla med ögonen är det bara att snällt nicka och le. Suck it up, för barnens skull.

7. Finns det några fördelar med en partner som har barn?

I början var jag lite ledsen över att min fästman redan hade gått igenom miraklet i att få barn, eftersom han kanske inte skulle uppleva det som lika storslaget magiskt när vi sätter våra framtida gemensamma sådana till världen. Men snart insåg jag att en mycket stor fördel med att han redan ynglat av sig är att jag vet precis vilken slags pappa han är. Jag kan varje dag se att jag valt helt rätt man att bilda familj med, och när vi kompletterar familjen med fler knattar i framtiden kommer jag att ha ett ovärderligt stöd som förstagångsförälder eftersom min fästman redan varit med om allt jävligt som kommer hända. Detta är en oerhörd tillgång.

Att ha en partner som har barn innebär också en outsinlig mängd roliga saker när man börjar lära känna dem. Man får skratta halvt ihjäl sig åt jättekonstiga historier som bara sexåringar kan hitta på, känna stolthet över en tioåring som p.g.a. ens egen enträgna uppmuntran till slut vågar tränsa en ponny själv – och man kan få ynnesten att översköljas av en alldeles ljuvlig form av kärlek och få hela 35 pyttesmå inslagna paket av en plirig unge på sin födelsedag!

En annan klar fördel är att man har en legitim anledning att köpa jättemycket lördagsgodis.

Så, var inte rädd för att bli bonusförälder. Men kom ihåg att det inte kommer räcka med att du och din partner älskar varandra – ett fungerande familjeliv kräver alltid arbete och bonusfamiljen kräver sannolikt ytterligare extra för att bli harmonisk. Men det är värt det.



Dela det här:

Hej och förlåt för mitt dåliga skrivande de senaste månaderna.
Jag ska självklart bli bättre. :/

Lite gnällig idag, skyller på vädret. Ju mer min sambo presterar på sina tävlingar desto mer tränar han, desto mer "bantar han", desto mer försvinner han både fysiskt och psykiskt.

Desto mindre ser jag av honom, desto mindre familj och mys stunder. Så blandade känslor. Han är duktig och jag stöttar så mkt det går, han ska självklart ha ett intresse. Men när ska man sätta ner foten.

 

Detta är MITT liv oxå, han är en del av min vardag och mina/våra barns liv.

 

När övergår fritidsintresse till besatthet? När han äter träning, andas träning och skiter träning, när hus, familj och hem får rätta sig efter hans? När träningen är det enda projektet och familjen/kärleken något som bara är som inte behöver underhållas, skötas och vårdas och som behöver tid likväl som träningen. När jag inte längre gläds för de resultat han får för jag vet att det kommer innebära mindre tid för oss framöver.

När hans livsstil bara handlar om träning.

 

Att jag för tillfället oxå är mammaledig spelar förstås in. Man vill ju ha sällskap och familjetid när sambon kommer hem efter jobb, och även jag vill sköta mig själv.

 

Det är inte de två - tre timmar han lägger varje dag på springandet som är värst det är när han väl är hemma men endast sitter med mobilen och läser löpares bloggar och pratar löpning. Och en annan säger oj nu har våran 7 månaders bebis fått en tand. Söker en familjefar en sambo inte en som har ett enmans företag!!!!!

 

Där familjen går först inte träningen.

 

I den här familjen råder det uppdelning må jag säga. OBS denna lista är endast min känsla och mitt tycke.

 

Tomas prioteringar i vardagen:

* Löpning

* Melvin

* Jobb

* Vincent

* Jag

* Mina barn

 

Jag är inte gnällig känner jag nu jag är rent av förbannad på att jag just nu inte lever det liv vi är värda att leva. Jag vill ha mer mys

jag vill ha mer träning tillsammans

jag vill ta kvälls promenader ihop

jag vill oxå bli uppskattad

jag kan stötta Tomas om jag känner att vi är viktigare än träningen

 

Tror inte träningen är själva problemet utan att jag har fått en känsla av ensamhet i tvåsamheten, eftersom jag har en sambo som åker iväg på träningar och är kreativ och livfull när det handlar om löpning, men jag får inte det i vårt samboliv. Aldrig några förslag på gemensamma aktiviteter. Så är jag inte den som vårdar kärleken med lite gemensam tid så kommer det att dö ut.