PMS
Kategori: Allmänt
Jag har fått tabletter för att det verkar som om jag har PMSD som det idag heter. Har hormonspiral och blir väldigt deppig och irriterad av den två veckor innan mens. Jag har skrivit dagbok och sett ett mönster. Har inte hämtat ut dessa tabletter ännu som heter Permalex, vågar inte redigt. Tabletter av alla former är det värsta jag vet. Men tror nog att det är min väg till att få ett inre lugn.
Till på köpet så är just nu familjelivet inte på topp. Känner mig ensam. Som jag skrev i tidigare inlägg så väljer Tomas träning och tävling före familjelivet. Och missförstå mig rätt, jag unnar honom att lägga tid på det, MEN när han inte är delaktig eller 100 procent närvaro i familjelivet, hus, hem och barn mm så blir träning och tävling ett problem och vi känns faktiskt inte som en familj.
Till grejen hör det till att Tomas är uppvuxen i en familj där mor och far alltid skött sitt, en hemma fru till mamma och en egen företagare som pappa och han har aldrig sett varken bråk eller kärlek i hans uppväxt. De har bara varit och fungerat varken mer eller mindre.
Till skillnad från mig som sett båda delarna. Och absolut inte kan leva i ett förhållande som BARA ÄR. Jag som person älskar att ge men även att få uppskattning, små kärleks förklaringar då och då, saker att se fram emot tillsammans, mys och en massa vardagslyx.
Felet kan vara att han är för lite sån och jag är för mkt sån. Jag längtar efter uppskattning och kärleks upptåg. Medans han är nöjd om det bara flyter på: jobba, komma hem, äta, träna, tv, sova, jobba, komma hem, äta, träna, tv, sova......Ja och jag vill ha lite mer annorlunda dagar, det är inte mkt jag kräver, ge lr få en massage nån gång, film mys, promenad, picknick, ut och äta.......En liten lapp, ett litet sms, en liten gåva om det så bara är en godis bit....
Det är små saker som känns annorlunda med honom. Vi har barn ihop men äger inte huset tillsammans som vår gemensamma son växer upp i. Det står på mig. Det är jag som tar hand om el, värme, vatten, lån information. Ja han betalar självklart men inte mer. Det ligger mer ansvar i att bo i hus än att bara betala för sig......Jag som fixar ved mm. Jag fixar det mesta, självklart hjälper han till om jag ber honom, men det är inte han som tar det första ansvaret för saker inom familjen sånt får jag komma ihåg själv. Inget delat ansvar här inte......En sån sak som att det på hans tränings blogg fortfarande står att han bor i Vetlanda, stör mig nåt fruktansvärt, ja han springer för Vetlanda, men han bor fan inte där sedan 3 år tillbaka.......Det är likadant med barnen. Om vi någon gång krockar med aktiviteter så säger han bara, ja men mamma tar barnen. Han har alltid kunna slänga in sitt första barn där, aldrig behövt ta ansvar och fått stå över saker för att ta ansvar för sitt egna barn. Självklart är ju barnvakt helt normalt att få då och då, men hans son är i princip uppvuxen hos T:s mamma. Hans son har även eget rum hos dem, bara han, inte dem 4 andra barnbarnen.....??? Ja och eftersom hans mamma varit hemmafru i alla år så har hon alltid kunnat ställa upp, så så fort det kör ihop sig så är det svärmor som tar vårat ansvar om inte jag väljer att vara hemma från mitt för att det är så det fungerar. T:s första son var bara två månader första gången hans mamma var barnvakt, för de ansvarsfulla föräldrarna skulle på fest, 2 månader, hallå är det jag som är knäpp som tycker det är alldeles för tidigt? Att ens ställa upp på det????
Till på köpet så är just nu familjelivet inte på topp. Känner mig ensam. Som jag skrev i tidigare inlägg så väljer Tomas träning och tävling före familjelivet. Och missförstå mig rätt, jag unnar honom att lägga tid på det, MEN när han inte är delaktig eller 100 procent närvaro i familjelivet, hus, hem och barn mm så blir träning och tävling ett problem och vi känns faktiskt inte som en familj.
Till grejen hör det till att Tomas är uppvuxen i en familj där mor och far alltid skött sitt, en hemma fru till mamma och en egen företagare som pappa och han har aldrig sett varken bråk eller kärlek i hans uppväxt. De har bara varit och fungerat varken mer eller mindre.
Till skillnad från mig som sett båda delarna. Och absolut inte kan leva i ett förhållande som BARA ÄR. Jag som person älskar att ge men även att få uppskattning, små kärleks förklaringar då och då, saker att se fram emot tillsammans, mys och en massa vardagslyx.
Felet kan vara att han är för lite sån och jag är för mkt sån. Jag längtar efter uppskattning och kärleks upptåg. Medans han är nöjd om det bara flyter på: jobba, komma hem, äta, träna, tv, sova, jobba, komma hem, äta, träna, tv, sova......Ja och jag vill ha lite mer annorlunda dagar, det är inte mkt jag kräver, ge lr få en massage nån gång, film mys, promenad, picknick, ut och äta.......En liten lapp, ett litet sms, en liten gåva om det så bara är en godis bit....
Det är små saker som känns annorlunda med honom. Vi har barn ihop men äger inte huset tillsammans som vår gemensamma son växer upp i. Det står på mig. Det är jag som tar hand om el, värme, vatten, lån information. Ja han betalar självklart men inte mer. Det ligger mer ansvar i att bo i hus än att bara betala för sig......Jag som fixar ved mm. Jag fixar det mesta, självklart hjälper han till om jag ber honom, men det är inte han som tar det första ansvaret för saker inom familjen sånt får jag komma ihåg själv. Inget delat ansvar här inte......En sån sak som att det på hans tränings blogg fortfarande står att han bor i Vetlanda, stör mig nåt fruktansvärt, ja han springer för Vetlanda, men han bor fan inte där sedan 3 år tillbaka.......Det är likadant med barnen. Om vi någon gång krockar med aktiviteter så säger han bara, ja men mamma tar barnen. Han har alltid kunna slänga in sitt första barn där, aldrig behövt ta ansvar och fått stå över saker för att ta ansvar för sitt egna barn. Självklart är ju barnvakt helt normalt att få då och då, men hans son är i princip uppvuxen hos T:s mamma. Hans son har även eget rum hos dem, bara han, inte dem 4 andra barnbarnen.....??? Ja och eftersom hans mamma varit hemmafru i alla år så har hon alltid kunnat ställa upp, så så fort det kör ihop sig så är det svärmor som tar vårat ansvar om inte jag väljer att vara hemma från mitt för att det är så det fungerar. T:s första son var bara två månader första gången hans mamma var barnvakt, för de ansvarsfulla föräldrarna skulle på fest, 2 månader, hallå är det jag som är knäpp som tycker det är alldeles för tidigt? Att ens ställa upp på det????
Jo självklart har han helt underbara sidor oxå. Men har man blivit curlad som liten så tror jag man är bortskämd med att inte ta ansvar för nåt utan är van att andra gör.......Ja och eftersom jag klarar det så bra så varför inte. Jag är van vid att få ta ansvar och sköta det jag själv skaffat.......Och trött på att höra, ja men jag glömde eller jag måste tävla så Vincent får vara hos mamma........
