För tre år sedan var mitt liv perfekt, jag levde ett perfekt familjeliv, kunde inte bli bättre, vi hade planer på att gifta oss och hade precis blivit nyblivna föräldrar till son 2 och tittade på hus.......

För två år sedan blev mitt liv lite mer komplicerat. Jag började lida av depression. Jag kände mig ensam och väldigt nedstämd. Utåt sett var jag mer glad än vanligt, men inte hemma.
Min dåvarande sambo. Som är väldigt dålig på att finnas där när man som mest behöver det, vände ryggen till, trodde jag....
Han är absolut inte dålig på att visa känslor det menar jag inte. Men han har svårt att ta när någon så nära mår dåligt. Med facit i hand så här 1½ år efter, vet jag att han kände sig hjälplös.
Pga dessa enorma misstag, att vi inte kunde kommunicera om detta. Lever vi idag med skilsmässobarn.
Något som alltid varit en mardröm för mig. Jag vill leva mamma, pappa, barn.

Men jag gav upp, tog den smidigaste vägen, trodde jag då. Mitt tankesätt hade försvunnit och jag blev någon annan.
Jag har faktiskt helt ärligt svårt att minnas denna tid. Jag vet inte vad ens tankar och kropp är kapabla till att göra, men på nåt sätt så fanns inte jag där under tiden vi sepererade.

Men jag tänker berätta min syn på det hela som jag kommer ihåg för er alla här nån dag, jag vet inte varför, nu när det som väl är tyst om mig och mitt liv här i stan ska jag då verkligen dra upp detta igen så att folk börjar prata.

Ja tänker på det först så får vi se hur de blir tillslut.....